Vad gör en grupp till en massa? Det kanske mest kända försöket att besvara frågan är Gustave Le Bons Massans psykologi (1895) – ett verk som senare blivit något ökänt för att ha inspirerat sådana som Adolf Hitler och Benito Mussolini. Le Bon menar nämligen att somliga kollektiv lätt kan manipuleras av en stark ledargestalt, så att individerna förlorar sina egna jag och istället uppgår i en form av gruppmedvetande där de lyder ledarens vilja. asses.masses framvisar en betydligt mer komplex förståelse av massan, dels genom att belysa både dess risker och dess potential, dels genom att väcka frågor om vem som egentligen leder vem.
Ett performance-verk i form av ett specialdesignat, åtta timmar långt, tv-spel där deltagare ur publiken turas om att hålla i spelkontrollen och styra den ensemble av åsnor som utgör karaktärerna i en berättelse om arbete och fritid; exploatering och uppror; människa, maskin och djur.
Över tio kapitel, med fyra pauser, framträder ett verk som, inte minst genom sin variation av olika spelgenrer, låter berättelsens frågor om hur ett kollektiv kan göras aktivt eller passiviseras slå an mot föreställningens upprättande av en viss typ av socialitet och kollektiv samvaro hos publiken. Från publikutrop kring vilka svarsalternativ som bör väljas i dialoger, till rena affektiva uttryck av rytmiskt trummande, stampande och jubel, så som under segment där asses.masses plötsligt blir ett rytmspel med upptempo-musik som ackompanjemang till, och gestaltning av, den småskaligt kollektivskapande aktiviteten samlag. Mellan två åsnor.
Humorn i verket är överlag sådan att den ibland kan beskrivas med det engelska adjektivet asinine, åsnelik – ett ord som härstammar från det latinska namnet för just åsna (asinus). Men dessa, ibland tämligen plumpa, skämt fungerar också för att synkronisera kroppar, genom skratt. Många av de som håller i kontrollen väljer spontant att läsa dialogtexten högt, och det skämtsamma i namn så som ”Bad Ass” eller ”Smart Ass” blir snabbt ett förenande kitt för publiken. Det myckna ordskämtandet innehåller också en del mer sofistikerade blinkningar: Under spelets allra första segment dyker en fråga om profeten Muhammeds åsna Yaʽfūr upp, senare i spelet möter vi en profet som ska bege sig till ”Mecha City”.
Verket är rikt med allusioner, referenser och reflektioner kring strävan efter ett bättre och mer drägligt liv, med särskilt fokus på arbetsvillkor, exploatering och frågekomplexet kring varför teknologiska framsteg så ofta innebär lidande och förlust för de grupper som teknologin ersätter. Det uppvisar också en viss komplexitet med sina flertalet berättelsetrådar och tillbakablickar. Men till syvende och sist är det kanske ändå inte sådant som att åsnorna sjunger ”Hee Haw” till melodin av Internationalen som är asses.masses mest djupliggande verkan. Nej snarare bör man leta i det faktum att föreställningen har fyra pauser där det serveras snacks, fika, mat och dryck utan någon extra kostnad.
En god teaterföreställning har alltid den effekten att publiken som kommer ut ur salongen är en annan än den som kom in. Men asses.masses är ett verk som gör detta till sitt huvudärende och ställer frågor om vad det innebär att vara en individ och ett kollektiv, hur en massa skapas och upprätthålls samt alla de fallgropar som finns för det kollektiva handlandet – från passiviserande gemensam njutning som vänder kollektivet inåt (som de åsnor vilka väljer att hänge sig åt hedonism i livet efter detta istället för att återfödas genom processen av ”reassignment”) till den ständiga risken att en ledare för gruppen blir tyrann.
Allra mest inträngande blir föreställningen vad gäller frågor om auktoritet och kontroll. I enskilda situationer är det ibland svårt att avgöra vem det är som styr: Är det konstnärerna som har skapat och designat spelet, med vissa begränsningar och ett visst utrymme för tillåtna handlingar? Är det personen som håller i spelkontrollen och har i sin makt att välja ett alternativ framför det andra? Eller är det publiken som, ibland nästintill eniga, förmår den med kontrollen att följa den kollektiva viljan?
Mer än en gång reflekterar jag över en särskild form av samspel som uppstår, där den med spelkontrollen uppvisar en egen vilja och förmåga att utföra handlingar i spelet, men samtidigt är öppen för att låta sig användas. Personen har blivit en ledare, men det är en ledare i form av kollektivets förlängda vilja. Det är en tillåtelse och en inbjudan till andra att vara med och forma den man är – inte att självsvåldigt leda, utan att vara den del av massan som sträcker ut sin hand för att påverka och förändra världen omkring sig.
https://inkonst.com/sv/events/assesmasses-patrick-blenkarn-milton-lim